Så jag läste om Jag och min son av Sara Lidman, efter att ha visat den i inlägget om snygga pocketbokomslag. Fortfarande bra!
Varsågoda, här är veckans citat.
Jag snäser till ett par boyar, de viker för mig, jag går fort över ett golv som stiger och sjunker, jag hör en smäll och väntar att falla, jag ser mig om och ser två svarta i vilt slagsmål. Jag fortsätter ut. De menade mig. Jag vet det med hjärta, ögon och inälvor. Men de vågar inte. Förman har revolver. De slår varann, de dödar varann i ett hat som gått vilse.
[…]
Jag säger åt förman att jag måste få ledigt resten av dagen och han säger att det syns på min mun att jag inte är bra. Han skulle inte ha sagt det, det får inte synas utanpå, det får inte heta svagt-hjärta om mig. Mina fiender lurar.
Kommer ner på gatan och det första jag får höra är en boss som lyckats, säga åt en anna boss som lyckats: En europé som inte på tio år kunnat skaffa sig en förmögenhet i Syd-Afrika han duger ingenstans. Det måste vara en idiot. No guts, man.
Jag lutar mig mot husväggen och ser i gatan och ser en bit vitt bröd som någon tappat eller slängt. Den börjar röra sig. Ska jag dö eller vad är det fråga om? Med uppbjudande av allt mitt mod böjer jag mig fram för att se vad brödsmulan lever av. Och ser den mörkna av små snabba myror. Brödet vrider sig konvulsiviskt en minut – och är borta, undansopat. Myrorna är också borta utan att man kunnat se vart de tagit vägen.
Ingen i Europa, där myror bor i stackar och är långsamma, flitiga och ordentliga skulle förstå vilken fasa Afrikas myriader kan inge en vit smula.
Den gamla godingen var Kapten Grants barn av Jules Verne, från 1867-1868.
Lord Glenarvan hittar en flaskpost med några papperslappar i. De är skrivna av kapten Grant, vars skepp har varit försvunnet i två år, och visar var han har förlist. Men tyvärr är lapparna delvis förstörda, så man får gissa… Glenarvan ger sig ut med sitt skepp Duncan för att finna Grant. Hans fru, Grants barn och den tankspridde geografen Paganel följer med.
Tyvärr är boken smygförkortad, avsnitt jag minns från barndomsläsningen finns inte med …
Har kul! Läser om en gammal favorit.
Sedan alla hade släckt törsten och ätit en förträfflig frukost, som bestod av stekt struts och bältdjur, vilade de en stund, innan de bröt upp för att bege sig österut över den argentinska slätten. Nu var det inte längre så hett, temperaturen hade sjunkit till 17 grader, och en svalkande vind blåste över landskapet, som var beväxt med träd och buskar. Här och där fanns vattensamlingar, ibland med salt, ibland med sött vatten, och deras stränder vimlade av fåglar, som inte lät störa sig, när karavanen kom närmare. Framför allt såg man tusentals flamingos.
– Jag har aldrig sett en flamingo flyga, sade Paganel till Mac Nabbs och Robert. Nu har jag chansen. Följer ni med? Jag måste ha ett par vittnen.
Med Paganel i täten närmade de sig fåglarna, och då fransmannen ansåg att han hade dem på lämpligt avstånd, fyrade han av ett skott. Alla flamingos flög upp, och Paganel granskade dem noga genom kikaren.
– Tycker ni att flamingos ser ut som bevingade pilar, när de flyger? frågade han sina kamrater.
– Nej, visst inte, svarade majoren. Robert instämde.
– Det var det jag trodde, sade den lärde mannen med belåten min. Den där metaforen har Chateaubriand hittat på, inte jag. Vad du gör, Robert, så akta dig för att använda metaforer. De är de farligaste stilmedel som finns.
Bokklubben i citatet sköts av Shaun Bythell, författare till The diary of a Bookseller (2017). Sv övers En bokhandlares dagbok. Han innehar The book shop, som är Skottlands största antikvariska bokhandel. Med öppen spis, där man kan sitta och provläsa böckerna!
Här finns originella kunder och osannolika anekdoter, för att inte tala om hans MYCKET självsvåldiga assistent Nicky.
Naturligtvis avskyr han Amazon, som snor hans kunder genom att sälja böcker billigare än han själv.
Och han har förstås ingenting till övers för e-bokläsare. Här har han skjutit en Kindle med hagelgevär och monterat på dörren.
(Så tala inte om för honom att jag läste boken på min Kobo Aura One.)
Här kommer ett bokligt citat.
Nån bokklubb har jag aldrig varit med i, men den här verkar inte så illa?
The Random Book Club is an offshoot of the shop which I set up a few years ago when business was sore and the future looked bleak. For £59 a year subscribers receive a book a month, but they have no say over what genre of book they receive, and quality control is entirely down to me. I am extremely judicious in what I choose to put in the box from which the RBC books are parcelled and sent. Since subscribers are clearly inveterate readers, I always take care to pick books that I think anyone who loves reading for its own sake would enjoy. There is nothing that would require too much technical expertise to understand: a mix of fiction and non-fiction, with the weight slightly towards non-fiction, and some poetry. Among the books going out later this month are a copy of Clive James’s Other Passports, Lawrence Durrell’s Prospero’s Cell, Iris Murdoch’s biography of Sartre, Neville Shute’s A Town Like Alice, and a book called 100+ Principles of Genetics. All the books are in good condition, none is ex-library, and some – several of them each year – are hundreds of years old. I estimate that if the members decided to sell the books on eBay, they would more than make their money back. There is a forum on the web site, but nobody uses it, which gives me an insight into the type of person who is attracted to the idea – they don’t like clubs where they have to interact with other people. Perhaps that is why I came up with the idea in the first place – it is a sort of Groucho Marx approach to clubs. There are about 150 members and, apart from a minimal amount of advertising in the Literary Review, the only marketing I do is to have a web site and Facebook page, neither of which I have updated for some time. Word of mouth seems to have been the best way of marketing it. It has saved me from financial embarrassment during a very difficult time in the book trade.
Hag-seed (2016) av Margaret Atwood, sv övers Häxyngel.
I Hogarth Shakespeare project nytolkar några författare hans pjäser. Här låter Atwood en grupp fängelseinterner sätta upp Stormen. De får anpassa texten till sitt eget språkbruk och lägga in rap- och dansnummer med bandet Caliban and the Hag-seeds! Det hela spelas in och visas på fängelsets internteve.
Rolig att läsa, rekommenderas!
Kollade originaltexten. Ordet hag-seed finns bara på ett ställe:
CALIBAN. You taught me language, and my profit on’t
Is, I know how to curse. The red plague rid you
For learning me your language!
PROSPERO. Hag-seed, hence!
Och Hagberg:
Cal. Du lärt mig tala; hvad jag derpå vunnit
Är att jag lärt mig svärja; pest på dig,
som lärt mig tala!
Prosp. Bort, ditt hexe-yngel!
Helga ville se min Delfinpocketupplaga av Lagerlöfs Jerusalem. Här är den!
Omslag av Torsten Schonberg.
Vi gillar de fina gamla pocketböckerna från 50- och 60-talet, som ofta är Aldus / Bonniers Delfinserie. Här är några fler delfiner jag tycker om.
Omslag av Per Åhlin resp Bertil Bull Hedlund
Och här är två med omslag av Svenolov Ehrén.
Shakespeares jubileumsår var visserligen 2016, men varför inte fortsätta med citat som har med barden att göra? Det här är väl ganska lätt …
The house lights dim. The audience quiets.
ON THE BIG FLATSCREEN: Jagged yellow lettering on black:
THE TEMPEST
By William Shakespeare
With
The Fletcher Correctional Players
ONSCREEN: A hand-printed sign, held up to the camera by Announcer, wearing a short purple velvet cloak. In his other hand, a quill.
SIGN: A SUDDEN TEMPEST
ANNOUNCER: What you’re gonna see, is a storm at sea:
Winds are howlin’, sailors yowlin’,
Passengers cursin’ ‘em, ‘cause it gettin’ worse:
Gonna hear screams, just like a ba-a-d dream,
But not all here is what it seem,
Just sayin’.
Grins.
Now we gonna start the playin’.
Gail Honeymans debutroman, Eleanor Oliphant is completely fine (2017).
Handlar om en ensam kvinna med bristfällig social kompetens. Hon umgås inte med sina arbetskamrater, och sin fritid ägnar hon åt vodka, korsord och teve. Själv tycker hon snarare att det är andra människor som är konstiga. Och hon mår alldeles utmärkt!
Blev intresserad efter att ha läst recensionen på Dagens bok.
Margaretas citatquiz 