Nu tänker jag sluta med mitt citatquiz.
Så jag säger Hej då till mina snälla kommentatorer och tysta läsare!
Ha det så bra!
The Hours, av Michael Cunningham, från 1998.
Handlar omväxlande om
– Mrs Woolf (1923) som skriver på sin roman Mrs Dalloway;
– Mrs Brown (1949), som inte trivs med sitt liv och tröstar sig med att läsa Mrs Dalloway;
– Mrs Dalloway (på 1990-talet), som kallas så av en vän, för att hon heter Clarissa i förnamn och är ganska lik Woolfs romangestalt.
Gripande bok, rekommenderas.
Varsågoda, här är ett sorgset citat.
Yes, Clarissa thinks, it’s time for the day to be over. We throw our parties; we abandon our families to live alone in Canada; we struggle to write books that do not change the world, despite our gifts and our unstinting efforts, our most extravagant hopes. We live our lives, do whatever we do, and then we sleep – it’s as simple and ordinary as that. A few jump out of windows or drown themselves or take pills; more die by accident; and most of us, the vast majority, are slowly devoured by some disease or, if we’re very fortunate, by time itself. There’s just this for consolation: an hour here or there when our lives seem, against all odds and expectations, to burst open and give us everything we’ve ever imagined, though everyone but children (and perhaps even they) knows these hours will inevitably be followed by others, far darker and more difficult. Still, we cherish the city, the morning; we hope, more than anything, for more.
Heaven only knows why we love it so.
Here, then, is the party, still laid; here are the flowers, still fresh; everything ready for the guests, who have turned out to be only four. Forgive us, Richard. It is, in fact, a party, after all. It is a party for the not-yet-dead; for the relatively undamaged; for those who for mysterious reasons have the fortune to be alive.
Bröderna Karamazov, av Fjodor Dostojevskij, från 1880.
Citatet är hämtat från en rant av äldste brodern Dmitrij, som har fängslats misstänkt för mordet på sin far. Lillebror Aljosja besöker honom.
Ack vore jag ung igen … Då kunde jag läsa tegelstensromaner i ett svep utan att distraheras, och hänga med i intrigen, och komma ihåg vem som var vem! Inte ens de ryska namnvariationerna var något problem.
Suck.
Varsågoda, här är veckans citat.
Du förstår, det är så mycket jag velat tala med dig om här mellan de här kala unkna väggarna, men det viktigaste har jag inte sagt ett ord om ännu; tiden har liksom inte varit mogen för det förut. Jag har väntat in i det sista för att nu äntligen få öppna mitt hjärta riktigt för dig. Jo, ser du, min bror, under de här två sista månaderna har jag känt mig som en ny människa, en ny människa har uppstått i mig! Den har funnits instängd i mig, men den skulle aldrig ha kommit fram och visat sig, om inte det här åskslaget hade kommit. Jag är rädd! Men vad bryr jag mig om, ifall jag får tillbringa tjugo år i gruvorna och bryta malm med en hammare, det bryr jag mig inte det minsta om, det är en annan sak jag är rädd för nu: att den där återuppståndna människan ska gå ifrån mig! Även därborta i gruvorna, under jorden, kan man finna vid sin sida ett mänskligt hjärta hos en annan mördare och straffånge och komma honom nära och bli god vän med honom, för man kan leva och älska och lida där också! I den där straffången kan man väcka och pånyttföda ett förstelnat hjärta, man kan ta sig an honom i åratal och till sist ur mörkret och förnedringen föra upp en nobel själ i ljuset, en hårt prövad varelse, få en ängel att pånyttfödas, få en hjälte att återuppstå! Och det finns många sådana som han, ja, hundratals, och alla står vi i skuld till dem!
I Never Promised You a Rose Garden, av Hannah Green (pseudonym för Joanne Greenberg), från 1964. Svensk översättning Ingen dans på rosor.
Handlar om schizofrena Deborah, som delvis lever i sin inbillade värld Yr. Den har ett eget språk, och där finns gudar och makter och röster och en censor. Först var Yr en tillflyktsort, men med tiden blev den allt mer tyrannisk, och Deborah hörde mest skrik och hån från rösterna.
Har för mig att det här var den första skönlitterära bok som beskrev schizofreni inifrån? (Rätta mig gärna.) I alla fall är den mycket bra!
Bokrensning p g a överfulla hyllor. Det går sakta! Ständigt hittar jag nån bok jag inte har läst på decennier och måste bläddra i. Är den fortfarande bra? Ska jag spara den? Ja.
Into the vacuum of the Midworld where she stood between Yr and Now, the Collect was beginning to come to life. Soon they would be shouting curses and taunts at her, deafening her for both worlds. She was fighting against their coming the way a child, expecting punishment, anticipates it by striking out wildly. She began to tell the doctor the truth about some of the questions he was asking. Let them call her lazy and a liar now.
[…]
She looked at the one who sat fading amid the clamour and said, ‘I told you the truth about these things you asked. Now are you going to help me?’
‘That depends on you,’ he said acidly, shut his notebook, and left. A specialist, laughed Anterrabae, the Falling God.
Let med go with you, she begged him, down and down beside him because he was eternally falling.
So it shall be, he said. His hair, which was fire, curled a little in the wind of the fall.
That day and the next she spent on Yr’s plains, simple long sweeps of land where the eye was soothed by the depth of space.
For this great mercy, Deborah was deeply grateful to the Powers. There had been to much blindness, cold, and pain in Yr these past hard months. Now, as by the laws of the world, her image walked around and answered and asked and acted; she, no longer Deborah, but a person bearing the appropriate name for a dweller on Yr’s plains, sang and danced and recited the ritual songs to a caressing wind that blew on the long grasses.
En katt som sa MRKGNAO (med stora bokstäver) dök upp i minnet. Ingen aning om var den kom ifrån! Jag blev lite förvånad efter att ha googlat, eftersom jag inte har läst Ulysses av James Joyce. I citatet är det Mr Bloom som pratar med katten.
Och så finns det en barnbok, The cats of Copenhagen, som är hämtad ur ett brev Joyce skrev till sin sonson.
Ska jag försöka läsa Ulysses? Har aldrig känt mig särskilt lockad, och det gör jag inte nu heller, trots det utmärkta kattcitatet. Nån läsare som gillar boken?
Här får ni ett kattcitat från en bok jag inte har läst!
The cat walked stiffly round a leg of the table with tail on high.
– Mkgnao!
– O, there you are, Mr B said, turning from the fire.
The cat mewed in answer and stalked again stiffly round a leg of the table, mewing. Just how she stalks over my writingtable. Prr. Scratch my head. Prr.
Mr B watched curiously, kindly the lithe black form. Clean to see: the gloss of her sleek hide, the white button under the butt of her tail, the green flashing eyes. He bent down to her, his hands on his knees.
– Milk for the pussens, he said.
– Mrkgnao! the cat cried.
They call them stupid. They understand what we say better than we understand them. She understands all she wants to. Vindictive too. Cruel. Her nature. Curious mice never squeal. Seem to like it. Wonder what I look like to her. Height of a tower? No, she can jump me.
– Afraid of the chickens she is, he said mockingly. Afraid of the chookchooks. I never saw such a stupid pussens as the pussens.
– Mrkrgnao! the cat said loudly.
She blinked up out of her avid shameclosing eyes, mewing plaintively and long, showing him her milkwhite teeth. He watched the dark eyeslits narrowing with greed till her eyes were green stones. Then he went to the dresser, took the jug Hanlon’s milkman had just filled for him, poured warmbubbled milk on a saucer and set it slowly on the floor.
– Gurrhr! she cried, running to lap.
Margaretas citatquiz 