Citatet var hämtat från Maken, Gun-Britt Sundströms roman från 1976, som handlar om Martina och pojkvännen Gustav (”maken”) och deras förhållande. Och en massa annat, med mycket 70-talsstämning …
Citatet utspelar sig efter att de har skilts åt för n:te och sista gången.
Ett boksammanfattande citat kan vara:
– Är du inte bitter?
– Inte på dig. Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop.
Margaretas citatquiz 
Intressant att du tycker att det är mycket 70-tal i boken. Jag som annars stör mig rätt rejält på sådant i t ex Sjöwall-Wahlöö eller citatet av Cecilia Lindqvist nedan, reagerar inte alls på Maken. Kanske är jag indoktrinerad, men jag tycker den känns modern eller snarare tidlös när den diskuterar relationer. Som om jag själv skulle vara modern, haha.
GillaGilla
Ja, när det gäller relationer håller jag med dig. Jag tänkte mer på det runtomkring, vänsterdiskussioner och demonstrationer, julklappspeng till FNL, nöjesstudier utan nåt bestämt mål, och om man ville ha ett försörjningsjobb gick man till Arbetsförmedlingen och fick ett direkt! Så jag känner tidsandan fläkta över sidorna…
Men ”mycket” var för mycket sagt.
GillaGilla
Ja det har du förstås rätt i, förstår precis vad du menar. Tidsandan är mycket välfångad. Men till skillnad från S-W (som jag faktiskt gillar högt och rent, men har börjat störa mig på ganska nyligen) så är inte Sundström särskilt docerande och det är befriande.
Jag minns en passus där hon undrar vad som är värst: studenter med sorgkantade naglar som hävdar att Stalin är missförstådd eller tjänstemän i nylonskjorta som jämrar över Sträng. Det är roligt och nyanserat.
Just nu läser jag om hennes Bitar av mig själv, och är ganska tagen av den korta texten om hennes pappas död. Precis så känns det, och det är skönt att känna igen sig.
GillaGilla
Det där var intressant. Jag läste Maken för första gången för runt tio år sedan och upplevde den inte som störande sjuttiotalifierad. När jag läste The Golden Notebook / Den femte sanningen av Doris Lessing på nittiotalet frågade min handledares fru (som läst den när den kom ut) bestört om jag inte tyckte den var förfärligt daterad. Gjorde jag inte. Sjöwall-Wahlöö vill jag verkligen läsa om. Jag drömmer om ett svenskt bibliotek…
Har ni följt serien om svenska humorprogram på teve? Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det har varit program om Lorry, om Magnus och Brasse och om Albert och Herbert. Det om Magnus och Brasse innehöll klipp från barnprogram på sjuttiotalet som lyckligtvis har fallit i den totala glömska de i sin snusförnuftiga torrhet och överpolitiska ambition förtjänar. Den som anklagar Vilse i pannkakan – som man kan tycka vad man vill om, jag älskade det förvisso, men fantasilöst var det inte! – för att ha förstört ens uppväxt vet inte vad den talar om!
När jag tänker på sådant här undrar jag förstås vad man kommer att anklaga vår tid för. Besattheten av att förbättra sig själv i fråga om hälsa och levnadssätt? (Det har inte så mycket med det att göra, men jag kom just att tänka på det här: När jag läst brevväxlingen mellan Ingmar Bergmans föräldrar där pappan ständigt anklagar sig själv för att inte räcka till i sin tro tänker jag men för jösse namn karl, gå ut och ta en rejäl promenad så du blir trött! Sluta åbäka dig inne på din kammare)
GillaGilla
Jag har inte sett teveserien, men visst fanns det gräsliga barnprogram på den tiden. (Såg inte Vilse i pannkakan heller! Skrämmande obildad … 🙂 )
Det kanske låter konstigt, men jag har mest positiva minnen av sjuttiotalet, så jag tycker inte tidsandan i Maken var störande. Tvärtom!
GillaGilla
Och jag trodde först att det var Agneta Pleijels En vinter i Stockholm. Som jag inte läst, till skillnad från Maken som jag alltså läst och dessutom tyckt om.
GillaGilla
Apropå tidsanda läste jag just den här artikeln i DN, om människor som befinner sig i marginalen utan att vara marginaliserade, och därigenom får en bättre utblick över samhället än de som är mitt i smeten.
http://www.dn.se/arkiv/dn-insidan/att-sta-lite-vid-sidan-av-ger-nya-perspektiv
Gun-Britt Sundström verkar vara en sån. När hennes debutbok Student -64 kom ut kallades den en generationsroman, vilket förvånade henne, för hon kände sig inte alls representativ!
GillaGilla
Å vilken intressant diskussion som jag egentligen vill tänka igenom och bidra till. Nu nöjer jag mig med att inte säga mer än så.
GillaGilla